bara något gammalt.

Så jag trycker mig mot väggen, backar in i ett hörn, håller fast med krampande händer. Hög puls, snabba hjärtslag, korta andetag. Någon lovar mig att inte ska behöva vara ensam men lämnar mig ändå. Säger att det finns andra saker som måste göras. Prioriteras högre och glömmer bort. I en värld där löften inte betyder någonting är det ganska enkelt att förlåta när ett sådant bryts. Så allting börjar om och det finns ingen garanti på att någon egentligen kommer stanna. Man kan känna, lova, säga att allting kommer bli okej, men det finns så många hinder att passera innan man kommer dit. Jag kan inte förklara varför men det känns som att jag springer emot hindren, möter dem utan motstånd. Bara låter dem trilla över mig och fortsätter springa. Runt omkring mig förändras människor, eller kanske sättet jag ser på dem, utan att jag ens hinner reagera. Sakta försvinner de bortåt och händer som brukade stryka så tröstande över mina axlar gör nu inget annat än att vinka hastigt till mig på bussen. Jag har sprungit så länge och till slut finns det ingenting kvar, ingenting att springa för, ingenting att springa mot. Det känns lönlöst att slåss för någonting man aldrig kan förändra eller kontrollera. Så jag står i mitt hörn medan väggarna rasar in emot mig.
Och jag är maktlös och kommer ingenstans för jag behöver någon som reser mig.
0 kommentarer

söndag 00.10.




Och nära gatan
med en blödande hand
så länge fötterna bär
så länge lungorna kan.
0 kommentarer

pdol 2012.

Igår var jag och Jessica på PDOL och det blev en magisk kväll med några fantastiskt bra spelningar, en signerad tygpåse och hög puls från halv elva till kvart i tolv.



Vi såg Jonathan Johansson spela en stund, jag personligen tycker att han är så så så bra och han var verkligen duktig live också. Det var mysigt att vandra runt på området med ljudet av hans musik i bakgrunden.

Men givetvis var det Krunegård som var kvällens höjdpunkt. Sdsdjsggjsdgdjsg; SÅ bra var han. Kan inte ens förklara det med ord. Försöker bestämma mig för vad som var bäst men det är omöjligt för allt var så stört bra. Det var i alla fall väldigt fint när han spelade Askan är den bästa jorden och På promenaden. Verkligen jättefint.

Och sedan fick jag chansen att träffa Markus och han kramade mig samt signerade min tygpåse (!!!!). Det är så jävla stort fint och mäktigt för om jag ska lista mina absoluta favoritartister går de nog efter ordningen Kent Markus Lars Håkan. Så ni kan ju tänka er vilken konstant eufori jag upplevde även om vi var några av få på hela området som inte drack igår. Känner nu i efterhand att mitt nyktra jag är så tacksam över det för hade jag varit alkoholpåverkad hade jag missat mötet med Markus och förstår ni hur krossat mitt hjärta hade varit då eller.

Och sedan gick jag och Jessica omkring på området med värkande fötter och kurrande magar. Blev bjudna på efterfest med jacuzzi och pratade med Kirunabor som lät som stockholmare. Och så träffade vi killen som lovade oss att han hade ett sexpack som slog Channing Tatums. Tvivlar väl nu i efterhand. Sedan åkte vi nattbussen hem och jag såg ett halvmörkt Piteå passera utanför fönstren samtidigt som jag lyssnade på Samma nätter väntar alla. Det var så fint och sorgligt på samma gång.

Den här stan är ägnad dig
Alla gator hånar mig
Och mina tårar din stad
V
et att allt är alldeles för sent
0 kommentarer