bara något gammalt.

Så jag trycker mig mot väggen, backar in i ett hörn, håller fast med krampande händer. Hög puls, snabba hjärtslag, korta andetag. Någon lovar mig att inte ska behöva vara ensam men lämnar mig ändå. Säger att det finns andra saker som måste göras. Prioriteras högre och glömmer bort. I en värld där löften inte betyder någonting är det ganska enkelt att förlåta när ett sådant bryts. Så allting börjar om och det finns ingen garanti på att någon egentligen kommer stanna. Man kan känna, lova, säga att allting kommer bli okej, men det finns så många hinder att passera innan man kommer dit. Jag kan inte förklara varför men det känns som att jag springer emot hindren, möter dem utan motstånd. Bara låter dem trilla över mig och fortsätter springa. Runt omkring mig förändras människor, eller kanske sättet jag ser på dem, utan att jag ens hinner reagera. Sakta försvinner de bortåt och händer som brukade stryka så tröstande över mina axlar gör nu inget annat än att vinka hastigt till mig på bussen. Jag har sprungit så länge och till slut finns det ingenting kvar, ingenting att springa för, ingenting att springa mot. Det känns lönlöst att slåss för någonting man aldrig kan förändra eller kontrollera. Så jag står i mitt hörn medan väggarna rasar in emot mig.
Och jag är maktlös och kommer ingenstans för jag behöver någon som reser mig.
0 kommentarer