dagens experiment: att leva om ett ögonblick.

Idag kände jag att det var dags för mig att motionera trots min förkylning. Jag har dessvärre inte varit det minsta aktiv sedan jag började må så här kasst och jag hade verkligen tänkt vänta ut den för att slippa gå omkring och vara småsjuk hela tiden. Men vädret har varit så fantastiskt idag att jag verkligen inte kunde låta bli efter att ha suttit inne och pluggat i fem timmar. Så jag gav mig ut på en lång powerwalk med Malte i koppel och Lana Del Rey i hörlurarna. Av en slump råkade vi gå exakt samma vända som vi gick för ett år sedan då jag twittrade om hans vägran att gå över en vattenpöl (den lilla divan), och jag kan inte ens beskriva med ord hur skönt det var att äntligen få utlopp för lite energi.

Min promenad övergick i alla fall i ett spännande experiment där jag försökte återuppleva det som en gång var. Det var ungefär lika lyckat som Blondinbellas genusuttalanden. För det första var det mycket kallare i år än förra året och dessutom hade jag motvind. Jag hade på mig en tjocktröja och vindjacka och inga vantar och tänkte bara på förra året då jag gick samma runda iklädd endast huvtröja och löpartights. Idag kunde jag knappt twittra på vägen för att jag frös så mycket (ja, då är det illa). För det andra totalvägrade Malte att gå med mig och satte sig på rumpan i protest vilket resulterade i att jag återigen bar honom x antal meter (hans kontroll över mig måste få ett stopp snarast). För det tredje är ingenting som det var förra året och det fungerar inte på det viset så jag lade ner experimentet, startade Runkeeper och fokuserade på promenaden istället.

Och om det är en grej som är sorglig med livet så är det att det man haft och det som varit aldrig kommer igen. För ett år sedan umgicks jag delvis med andra människor än jag gör idag. Jag kalasade på lokalfester, Kent släppte Jag är inte rädd för mörkret vilket var det enda mitt liv cirkulerade kring och jag och Jessica levde samboliv i en vecka. På dagarna gick jag i skolan och skrattade med vänner och jag blev ägare till en iPhone. Ingenting av det får jag igen.

Men lika mycket som det är sorgligt är det också fint och betryggande att lämna saker bakom sig. Förra året mådde jag inte bra. Det här kan möjligtvis ha varit den tyngsta perioden av mitt 2012 (ni ser ju bara hur få glädjeämnen jag lyckades nämna ovan). Jag tillät aldrig mig själv att sörja tillräckligt efter min pappas död, någonting som kunde komma tillbaka och slå mig i ansiktet från dag till dag. Ibland bar jag sorgens börda flera veckor i sträck. Och den här perioden var en sådan period. Jag minns att jag hade utvecklingssamtal med min mentor och när hon frågade mig hur jag bearbetat sorgen svarade jag bara "alltså... ja". Det blev mitt svar och utöver det talade tystnaden sitt klara språk.

Sedan den här dagen för ett år sedan har jag träffat så många människor, besökt så många platser och samlat på mig så många upplevelser att mitt hjärta nästan går sönder. Jag har lärt mig om feminism, om självhat och om kärlek. Och ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att jag aldrig hade velat gå tillbaka. Visst finns det fina saker att minnas och visst kan jag bli nostalgisk ibland, men det jag har nu är så mycket finare än det som var för ett år sedan. Det inser jag nu. Det som har varit har varit och det har varit av en anledning - nämligen att det inte passar in i mitt liv idag.

Det är kallare i år. Lana har släppt ny musik att spela sönder i hörlurarna. Istället för att twittra Maltes divalater kan jag vinea dem. Jag bedömde att mitt experiment inte lyckades ge tillräckligt goda resultat för vidarestudier. Men jag fick i alla fall promenera samma väg med samma diviga hund och ett par snyggare träningsskor lyssna på musik smsa och andas lite friskluft och sådant är ju alltid bra.

Kvällssolen i ryggen. Tempo i stegen. Malte går runt vattenpölen istället för att gnälla tills jag lyfter honom. Det är ett nytt år nu. Inte ett nytt liv, men en bättre version av det som en gång varit. Jag promenerar i en timme och bestämmer mig för att inte så mycket som snegla på plugg eller andra tråkigheter under resten av kvällen.
Jag har medvind när jag vänder hem igen.
2 kommentarer

ett dygn.


Har det senaste dygnet varit på museum, ätit grillat, lyssnat på Lana Del Rey, åkt buss, druckit latte, ölat, sett komedi, sovit, vaknat, promenerat i solskenet, ätit årets första mjukglass och nu är det dags för mig att ta tag i helgens första tråkigheter i form av englskaplugg. Men det är väl lika att få det gjort så jag ska ta tag i det med en gång, och med energin från en fin helg känns det faktiskt lite enklare. Trevlig söndag på er!
0 kommentarer

when i got nothing but my aching soul.



Denna version av Lanas senaste. Kan inte beskriva det med något annat ord än vackert för sdjhssghhsghsd vad fin den är.

Annars sitter jag i min soffa med blött hår och helt osminkad, ska grilla med fint sällskap på en timme så jag är rätt stressad just nu. Men ni får ha en fin kväll så hörs vi sen!
0 kommentarer