Prestationer.

Lite prestationsångest trycker över mitt bröst just nu. Det här händer mig i perioder. Rätt ofta, faktiskt. Den tog inte ens en paus under mitt lugna sabbatsår, då jag bara jobbade några timmar i veckan. Då kom den krypande av just den anledningen. Rastlösheten och bristen på ork, att inte ens orka ringa en kompis. Och att vilja välja ensamheten en fredag framför att gå och luncha med någon. Att välja ledigheten framför någonting roligt. Prestationsångest. Över att inte vara tillräcklig, inte vara bra. Prestationsångest över att vilja gå och fika istället för att gå ut på krogen. Att vilja varken eller. Att inte hinna med tillräckligt mycket, och samtidigt göra så himla mycket. Över att välja saker, situationer, människor jag tycker om. Vad än jag gjort de senaste åren har det alltid funnits ett moln av tyngd över mig, som säger att jag måste vara tillräckligt bra. På allt. Och för alla.

Så ni kan ju bara tänka er hur jag blivit nu när jag pluggar. Ja, det snurrar en hel del tankar i huvudet hela tiden. Jag vet ju egentligen att jag har goda förmågor och att jag kan en massa saker, ändå hamnar jag i någon slags pajkastning emot mig själv där jag tycker att jag är den dummaste person som någonsin bestämt sig för att studera på universitetet. Jag blir irriterad, trött, tycker att jag inte gör tillräckligt mycket, blir överambitiös, hatar mig själv. Innan jag lugnar mig och ångrar mig. Och ångrar mig igen. För jag vill ju bli så bra som möjligt på det jag gör. Jag vill klara allting. Helst på första försöket. Kanske måste jag bara inse att det inte är hela världen om det inte blir så.

Jag övar på detta, och har gjort det i ett halvår nu. Jag övar på att värdera mig själv och min hälsa högst. Till exempel måste jag bara säga åt mig själv att det inte är tillåtet att plugga mer idag, och inte få någon slags prestationsångest över det. Jag vill inte heller ha prestationsångest över att jag inte gjort någonting roligt denna vecka att skriva om här. En anledning till att jag slutade twittra? Just detta. Jag måste inte prestera någonting för någon annan. Jag måste göra saker för mig själv, för att de gör mig glad, och för att jag finner ett värde i det. Ibland kan det vara någonting så kravlöst som att ligga i soffan och lyssna på en podcast. Ibland kan det vara någonting sjukt produktivt, som att skriva en halv essä och vara supernöjd över den. Jag tycker att det är viktigt att prata om det här, för jag vet att jag inte är ensam om att känna så. Det är en jobbig känsla, men den går också att jobba på.

Jag behöver liksom lära mig att det är mitt liv och att det är jag som ska vara lycklig i det. 
Att mina dagar är mina, och att det inte finns någon som säger att en vanlig måndag måste vara en prestation värt någonting. Den kan vara tråkig och ensam också. Full av innehåll eller helt ledig. Det är okej.
3 kommentarer

Lördag.


Vaknade och åt frukost, satte igång med pluggandet och bestämde att klockan 11.30 var min stopptid. Gick då till Åhléns och unnade mig något nytt i mjuk bomull och en fin, cremevit färg. Svängde förbi Ica och köpte wienerbröd och morotskaka. Tog bussen till mamma och fikade och pratade en stund med henne. Kom hem och läste Plaza interiör. Josef kom hem från jobbet och lagade en fantastisk vegetarisk pasta till middag. Gick en promenad, köpte lite gott att äta, intog precis soffan och känner lugnet. Det är fantastiskt att i samband med studiestarten återfå den heliga helgledigheten.
0 kommentarer

Paradisgatan.


Dagens hemma hos-inspiration finner jag inte i en tidning utan hos Stadshem, där en fantastisk lägenhet i två etage med den perfekta varma och stilrena känslan nästan går att känna på nu ligger ute. Det fina behöver ju sällan vara särskilt överdådigt. Rätt detaljer kan lyfta ett helt rum, kolla bara vaserna på bild två. Alltså. Vill ha.
En fin fredag önskar jag er!
0 kommentarer