Det sista vi har är våra kroppar.

Nu tänkte jag tipsa om en bok! Eller. Det är ett tips utan vidare stärkt motivation. Men jag tänker att man kan skriva om böcker som man gillar fastän man är lite osäker på varför också. 

Det sista vi har är våra kroppar handlar (beskrivet i dåtid) om den svenska fredsaktivisten Maria som reser till Ramallah, där hon ska skriva om det våld och de konflikter hon påträffar där. Hon träffar den israeliska militären Isra vid en vägspärr och de faller direkt för varandra. Ja, ni förstår ju hur berättelsen fortsätter härifrån. Fredsaktivisten möter militären som använder vapen och det finns ett enormt gap de två emellan, trots att de älskar måste de också försöka att förstå varandra. Framförallt måste Maria försöka att förstå Isra. 

I nutid har Maria istället lämnat Isra efter att han bekänt att han faktiskt använt sitt vapen för att döda en liten flicka. Boken skildrar tiden de är ifrån varandra och de tankar som finns inom de två, ömsom älskande, ömsom hatande, på avstånd. 

Isras kapitel skrivs som brev till Maria. Han tror att hon, efter att hon lämnat honom, omedelbart rest tillbaka till Stockholm. Det visar sig senare att så inte är fallet, men det vet inte Isra om.
Medan Maria inte skriver några brev till Isra, utan till sin mamma. Och däremellan beskrivs hennes sorg och ilska över hennes och Isras relation.
Under bokens gång beskrivs också att Isras bror med fru väntar barn, tvillingar, och i några kapitel beskrivs hur "de små" kommunicerar (innan de ens är födda). Jag har jättesvårt för denna typ av inslag i böcker, tycker det förstör snarare än lyfter boken. Men jag gillar detta...
Egentligen en kärleksroman med några trista klyschor (kärlek vid första ögonkastet och liknande). Men samtidigt en enkel bok med ett fint språk. Är detta den bästa kärleksroman jag läst? Nej. Är detta den bästa skildring av Israel-Palestina-konflikten jag läst? Nej. Men den griper tag i mig och fastnar på något vis, trots att jag läste ut den för två veckor sedan. Och därför tycker jag ändå att den är läsvärd. Kanske är det just språket när man plockar ut det så här, och överblickar den annars ganska förutsägbara handlingen, som gör att jag läser den både på bussen, medan jag väntar på att pastan ska koka klart och precis innan jag ska somna.
0 kommentarer