Det sista vi har är våra kroppar.

Nu tänkte jag tipsa om en bok! Eller. Det är ett tips utan vidare stärkt motivation. Men jag tänker att man kan skriva om böcker som man gillar fastän man är lite osäker på varför också. 

Det sista vi har är våra kroppar handlar (beskrivet i dåtid) om den svenska fredsaktivisten Maria som reser till Ramallah, där hon ska skriva om det våld och de konflikter hon påträffar där. Hon träffar den israeliska militären Isra vid en vägspärr och de faller direkt för varandra. Ja, ni förstår ju hur berättelsen fortsätter härifrån. Fredsaktivisten möter militären som använder vapen och det finns ett enormt gap de två emellan, trots att de älskar måste de också försöka att förstå varandra. Framförallt måste Maria försöka att förstå Isra. 

I nutid har Maria istället lämnat Isra efter att han bekänt att han faktiskt använt sitt vapen för att döda en liten flicka. Boken skildrar tiden de är ifrån varandra och de tankar som finns inom de två, ömsom älskande, ömsom hatande, på avstånd. 

Isras kapitel skrivs som brev till Maria. Han tror att hon, efter att hon lämnat honom, omedelbart rest tillbaka till Stockholm. Det visar sig senare att så inte är fallet, men det vet inte Isra om.
Medan Maria inte skriver några brev till Isra, utan till sin mamma. Och däremellan beskrivs hennes sorg och ilska över hennes och Isras relation.
Under bokens gång beskrivs också att Isras bror med fru väntar barn, tvillingar, och i några kapitel beskrivs hur "de små" kommunicerar (innan de ens är födda). Jag har jättesvårt för denna typ av inslag i böcker, tycker det förstör snarare än lyfter boken. Men jag gillar detta...
Egentligen en kärleksroman med några trista klyschor (kärlek vid första ögonkastet och liknande). Men samtidigt en enkel bok med ett fint språk. Är detta den bästa kärleksroman jag läst? Nej. Är detta den bästa skildring av Israel-Palestina-konflikten jag läst? Nej. Men den griper tag i mig och fastnar på något vis, trots att jag läste ut den för två veckor sedan. Och därför tycker jag ändå att den är läsvärd. Kanske är det just språket när man plockar ut det så här, och överblickar den annars ganska förutsägbara handlingen, som gör att jag läser den både på bussen, medan jag väntar på att pastan ska koka klart och precis innan jag ska somna.
0 kommentarer

Hylla.

Vas, House Doctor. Ask, Bolia. Ljusstakar, Habitat.

Dagens humör: ligga i sängen-dricka smoothies-läsa-kramas-sova-humöret.
0 kommentarer

Nu vill jag ha vardag igen.

Här har jag klagat på min förkylning i fem dagar. Den här dåsiga febern, förbannade halsen. Jag har googlat på vartenda kurerande tips som går att finna på internet, jämrat mig och önskat mig frisk. Jag har till och med gråtit. Ni hör ju. Sådan är jag. Jag blir ett känslomässigt vrak när saker jag inte planerat plötsligt dundrar in i mitt liv och sätter allting på paus. 

Nu när febern sjunkit för första gången sedan i fredags drabbas jag istället av något slags vemod. Fastän det fortfarande gör helvetes ont i örat och jag hostar som om jag rökt i 50 år (när jag i själva verket aldrig rökt en cigarett i hela mitt liv) så känns det plötsligt lite tråkigt att bli frisk igen. Det är en skamsen känsla och jag rannsakar mig själv omedelbart. Jag antar att det bottnar i det faktum att en förkylning ju är något ofarligt och överkomligt, och fastän jag gnäller lite när jag är mitt i den så är den ju på något vis en tillfällig avlastning. Från livet. Inga tider att passa, ingen disk att bry sig om, ingen mat att handla. Någon fixar allt jobbigt åt mig. Jag har haft en hand som strykit mig över ryggen när jag hostat på natten, jag har läst ut en bok och påbörjat en ny. Samtidigt som de jobbiga tankarna också gått på högvarv - den delen av livet går inte att pausa - så har livet från och med i fredags bara varit en enda såsig och väldigt febrig stund. 

Sedan vet jag också i egenskap av (nästan) arbetslös under delar av mitt sabbatsår att alltför många lediga dagar på en vecka leder till mer ont än gott, åtminstone för mig. Och det är ju inte kul att missa en massa saker som måste tas igen. För det går ju tyvärr inte att pausa livet. Det fortsätter ju utanför, även om det står helt stilla för mig när jag ser Filip och Fredriks ansikten på Kanal 5 för åttonde gången. Ibland tror jag bara att man behöver få känna sig lite ynklig och trasig, så att någon kryper ner bredvid en och tar hand om det som annars orsakar stress. Och lika ofta tror jag att man måste få vara den som kryper ner och håller om, och uppskatta även det tråkiga vardagstugget. Kanske är den här lilla skamsna känslan av vemod när förkylningen peakar nedåt ett perfekt tillfälle att glädjas över hur roligt livet (ofta) är när man inte ligger nedbäddad med halstabletter och Alvedon.

Så egentligen vill jag förstås fortfarande bara tillfriskna. Det är ju urbota tråkigt att ligga i sängen hela dagarna. Framförallt saknar jag mitt morgonkaffe som jag nästan spyr av att tänka på just nu. Saknar eftermiddagskaffet också, för den delen. Och så den där skymten av vårsolen som sken in genom fönstret idag, som jag missade. Jag laddar psyket med tankar på låga skor, öppna fönster och blommor vid vägkanterna. Avlägset. Ändå så nära. Det får bli mitt bränsle för tråkiga vardagar från och med nu, något att tänka på när det är tungt att vakna på morgonen. 

Så hej då, förkylningen! Jag har gråtit och snörvlat klart för i vinter. 
Nu vill jag hoppa i skorna och dricka mitt favoritkaffe igen.
0 kommentarer