Böckerna jag läst 2015, del fyra.

Hej hallå! Tiden går undan och jag inser att om jag ska hinna rescensera mina lästa böcker i år måste jag lägga i en extra växel. Här kommer därför ett inlägg lastat med boktips, överlag mycket bra sådana, lördagen till ära. Själv ska jag tillägna min lördagkväll (oktobers sista dag!) min familj. De ska komma hit på middag ikväll, första gången sedan jag flyttade hemifrån som vi bjuder dem på middag och inte tvärtom. Det blir minihamburgare och lite annat småplock, så mysigt. Ha en fin lördag! 

Den hemliga historien
 
När Richard Papen blir antagen till ett exklusivt New England-college tjatar han sig till att få börja i klassisk grekiska - kursen där skolans mest intellektuella krets av studenter håller hus. Läraren vill först inte acceptera honom i denna högst elitistiska grupp men snart blir de fem eleverna sex och Richard inser snabbt att denna grupp av studenter inte bara tycker om grekisk historia. Snart är han del av en mycket makaber händelse som blir allt svårare att ta sig ur...

Jag tyckte under bokens första 20 sidor att den var lite svårläst, men jag kom snabbt in i flytet och snart var jag helt fast. Den är rasslande spännande och jag vill hela tiden veta vad som händer i nästa kapitel. Donna Tartt har en gestaltningsförmåga som jag tycker så mycket om dessutom, jag älskade ju Steglitsan och jag älskade faktiskt Den hemliga historien också. De är något annorlunda till tema men samtidigt väldigt lika, i det avseendet att de verkligen lämnar avtryck och gör att det är svårt att lägga dem ifrån sig. Jag är väldigt glad att jag läste Den hemliga historien, för det är en läsupplevelse som jag hade mycket glädje av och som fortfarande håller mig i ett hårt grepp. Läs den! 
Betyg: ↑↑↑↑ av 5 möjliga.

Flickvännen & Den vita staden

Flickvännen handlar om Karin, som är tillsammans med kriminella John. Han lämnar henne ensam med en mobiltelefon med kontantkort som aldrig ringer och ett överdådigt hus medan han drar iväg på jobbuppdrag. Karin går omkring i det enorma huset, smörjer sig med dyra krämer och väntar. Väntar på att telefonen ska ringa, väntar på ett livstecken från John. Det är oro och ensamhet, väninnor och tystnad, samvetskval och verklighet. Och kärleken som har ett väldigt högt pris.

Den vita staden är en (fristående) fortsättning på Flickvännen. Där är John försvunnen, antagligen död, och kvar är Karin utan ett öre på fickan och med en nyfödd bebis på höften. Kronofogden vill ta huset, det enda hon har kvar från John. Hon tvingas att ta sig ur bubblan hon befinner sig i, för att göra upp med sitt förflutna och ta tillvara någonting som tillhör henne. 


Det jag gillar med Flickvännen och Den vita staden är att de båda är skrivna ur ett väldigt långsamt och sparsmakat perspektiv. Båda böckerna utspelar sig till stor del i det stora huset. Tiden går långsamt och de små bestyren i den enskilda dagen plockas ut och skildras minutiöst. För mig gör detta att böckerna känns nakna och ärliga och berättelsen om Karin känns mig nära. Jag tycker mycket om dessa böcker, de är lättlästa och spännande. Kanske bra böcker för den som inte läser så ofta men vill börja? Tips tips.
↑↑↑↑ av 5 möjliga för båda två.

Maken
Boken handlar om Martina och Gustavs kärleksrelation. Romanen utspelar sig i Stockholm på 1960-70-talet och börjar när de träffar varandra för första gången, för att sedan följa dem under sju års tid. Den handlar om vad som händer med känslor och perspektiv när man en gång blivit förälskad. Den behandlar också svartsjuka, ärlighet, maktbalans och tvivlet kring tvåsamheten. Om man kan ha ett förhållande när man har olika bilder av hur ett sådant ska se ut, och vad kärleken egentligen kräver av de inblandade.

 
Den här boken har ju ett tråkigt omslag men den är så sabla bra. Igenkänningsfaktorn är hög, språket är lekfullt och vackert, dialogerna är träffsäkra och känslan är äkta. Så här skrev jag om boken när jag läst ut den i maj: "Jag har aldrig vikt så många hundöron i en bok för de små vassa detaljerna gör att jag vill läsa somliga sidor om och om igen. Tycker att det är en fin kärleksskildring, även om Martina och hela boken på något sätt tvivlar på kärlekens evighet. Jag tycker istället att den är befriande eftersom den beskriver kärleken eller bristen på den så naket. Det är en lättnad att läsa någonting som inte känns konstruerat eller romantiserat.". Precis så. Topp tre bästa böcker jag läst i år. 
↑↑↑↑↑ av 5 möjliga. 

Det man minns
 
Det man minns är Thomas Bodströms självbiografi och jag vete sjutton hur jag kom över att läsa den. Tror att det var min mormor som ville att jag skulle läsa den, så det gjorde jag. Tomas Bodström beskriver i alla fall sin barndom, ungdom och sedermera vuxna liv. Hur han under ungdomsåren skolkade från lektionerna, rökte cigaretter och gjorde tonårsrevolt. Han berättar om kärleken till fotbollen, sin hårt arbetande mamma och sin offentliga pappa. Emellanåt beskrivs hans mamma i nutid, hur hon sitter på äldreboendet med svår alzheimer. Rädd, upprörd och långt ifrån den mor han minns från barndomen.

Jag måste erkänna att denna självbiografi var något bättre än jag förväntat mig, men jag är inget fan av självbiografier så egentligen kan jag nog inte göra en rättvis bedömning i förhållande till andra sådana. Men som barndomsskildring betraktad anser jag den ändå vara rätt så intressant. Lättsam läsning i solstolen kanske? 
↑↑ av 5 möjliga.

Kalmars jägarinnor

Kalmars jägarinnor handlar om ett tjejgäng under nittiotalets Kalmar: Linden, Jenna, Jossan, Sudden och Eva. De är järngänget som står emot alla andra och vägrar bli som de pryda handbollstjejerna. De dricker så mycket de vill och hånglar med vilka de vill. För dem är världen oändlig och de testar alltid gränserna till det yttersta. De äger Kalmar.

 
Jag läste nog denna bok lite med huvudet någon annanstans, för det kändes ibland som att jag bara läste och läste och hoppade förbi orden. Vet inte om det har att göra med själva språket eller om jag bara var disträ när jag läste den. Tove Folkesson skriver kort, prosalyriskt och spretigt. Boken har ett fint tema, det är liksom vänskapen som står i fokus och den bär allt annat. Killar kommer och går i periferin men i slutändan är det jägarinnorna som regerar. Ett dåligt tecken är väl att jag typ har glömt handlingen redan fastän jag läste den i början av sommaren. Men Sandra Beijer har också läst denna bok och hon skrev en något mer positiv recension här
↑↑↑ av 5 möjliga.

1 kommentar

Så attans glad.

 
Idag är jag så glad. Så vansinnigt glad. Dels för att jag lunchat med Karin och Olivia som alltid ger mig bra energi. Men lite extra euforisk eftersom jag klarade min mattetenta! Jag har öppnat fliken för tentamensresultat kanske tio gånger idag för att se att det där G:et verkligen är ett G och inte ett U. Och jag kan inte säga att det beror på någon annan, eller att det var tur, eller att det inte var någonting särskilt. För det är j-a-g som gjort detta, och för det är jag sjukt stolt.

Nu är jag dessutom orimligt peppad på att gå ut på VFU, när jag får göra det med lätta steg och utan någon matte släpandes i bagaget. Köper redan hem böcker för specialpedagogiken som börjar i december, skriver in VFU-schemat i min kalender och längtar efter en normal inlämningsuppgift utan siffror, beräkningar och formler. På riktigt, längtar. 
2 kommentarer

Tentamen och lugnet efter stormen.

 
Jag sov oroligt i natt. Vaknade halv fyra efter en mardröm där jag gått fel i sökandet efter tentasalen och inte fick skriva tentan, fick sedan veta att en klasskompis brukar drömma exakt samma dröm natten innan tenta. Ångestdröm... Jag låg i alla fall vaken efter det och undrade hur primtalsfaktoriseringen egentligen fungerade och försökte minnas formlen för volymen av ett klot. Ni vet när man bara vill stänga av hjärnan för att få tyst på alla tankar? Den känslan. Vred och vände på mig så många varv att jag trodde att jag aldrig skulle somna om. Men det gjorde jag, och jag vaknade ganska pigg vid sju-tiden, klädde mig i blommigt eftersom jag tänkte att blommigt gör en lite gladare. Mötte upp min studiegrupp innan, snackade av nervositeten litegrann och sedan skrev jag tentan.

Oavsett omtenta eller ej så känner jag att jag lärt mig så himla mycket denna kurs och därför är jag stolt över mig själv idag. I augusti tyckte jag att jag inte kunde räkna matte. Jag sa saker som att jag inte har en mattehjärna, att jag inte är en matematiker. Idag tycker jag att jag kan räkna matte, jag har bara aldrig haft intresset eller fått chansen att verkligen utmanas. Jag minns hela grundskolan som ett jäktande igenom matteböcker, där jag aldrig gjorde problemlösningen i slutet av kapitlen för att det var ett "gör det om du hinner"-moment som jag skippade eftersom jag kände mig dålig. Tänk om jag hade blivit utmanad att göra de där problemlösningarna, om vi jobbat mer praktiskt, pratat mer matte. Om jag mot förmodan får en lärartjänst i framtiden där matematik blir ett av mina undervisningsämnen kommer jag att jobba så stenhårt för att göra också matte till ett varierande ämne där alla får chans att känna sig duktiga. Lite självförtroende gör så jäkla mycket, särskilt i matten där rätt och fel blir så pass konkret. Det är någonting jag tar med mig. Så det är en bra känsla i min mage just nu, jag är lugn och glad. 

Dessutom har jag egentid här hemma. Josef åkte till sin familj för att umgås med dem så nu har jag all tid i världen att se på serier och äta frukt. Läsa böcker och slösurfa. Och njuta av lugnet efter tentastormen, oavsett hur resultatet faller ut. För just nu har jag fem dagars ledighet innan min VFU, och den ledigheten ska vara kravlös och ljuvlig.
0 kommentarer