En bortglömd plats i cyberrymden.

Här ekar det tomt mellan inläggen. Jag känner inte längre samma börda att uppdatera här, det känns inte som något måste. Det är kul när andan faller på men jag orkar inte ha det som ett moln av ångest över mig. Ser att ni är några som kikar in här med jämna mellanrum och det gör mig så glad. Tyvärr har jag varit extremt dålig på att dokumentera livet på sistone - och det påverkar förstås innehållet i denna lilla blogg. Förr lade jag ett sådant värde i mitt internetliv - den här bloggen var viktig för mig. Viktig på riktigt. När jag tänkte på att jag kanske en dag skulle sluta blogga kändes det surrealistiskt. "Näää, det kommer aldrig gå". Men så tänkte jag också när jag var den mest aktiva av twittrare och helt mekaniskt plockade upp telefonen så fort jag inte hade något annat att vila ögonen på. Den bördan föll också av mina axlar när jag fick försmak på livet utan den stressen och plötsligt var dessa uppdateringar om 140 tecken en fjärran vana. Det hade förlorat sitt värde. 

Nu låter det som att jag ska komma till en slutsats om att denna blogg skrivit sitt sista kapitel - men så lätt blir ni inte av med mig. Jag älskar min blogg! Det är mitt hjärta på nätet. Den är rum för mina bilder, plats för mina tankar. Däremot får ni ha överseende med att uppdateringen är lite knackig just nu. Medan jag försöker gripa tag om varenda uns av sommar genom att:

- Ha picknick med vänner
- Läsa böcker
- Gå morgonpromenader
- Lapa sol
- Cykla överallt
- Dricka öl på uteserveringar
- Äta ute när det är för varmt för att stå vid spisen
- Åka båt
- Hänga på bryggor
- Bada i havet
Et cetra, et cetra.

 
Nu tar vi vara på den sista månaden av sommar innan vi går in i en ny fantastisk årstid (minus mörkret när man ska vakna tidigt på morgnarna - det skulle vi kunna skippa va?), nämligen hösten. Och så småningom vintern. Underbara på sina egna sätt tycker jag, men visst kommer jag att sakna det här när jag väntar på bussen i bitande januarikyla. Och då kommer jag vara så jäkla glad att den här bloggen finns, att jag kan leva mig tillbaka. Till ljudet av fiskmåsar utanför mitt öppna fönster, doften av fuktigt gräs, nakna fötter mot sanden i det långgrunda havet. Fläktande vind på båten genom sunden, grillmiddag och en sol som aldrig tycks gå ned. Då finns det här. I mitt hjärta på internet. Mitt rum för bilder, min plats för mina tankar.
0 kommentarer