Ett enda långt encore ut i evigheten.


Igår. Ett ord: magiskt. Mitt sista farväl av det band som räddat mig igenom mina tonår. När jag var tretton och man kunde skriva undertitlar till sitt MSN-namn alternerade jag från en låttext till en annan. Jag har nog haft en rad från varenda låt där. Och när staden ligger tom inser du att det är så ditt liv ser ut, och allting är som förut. Under en tung sorgperiod i gymnasiet var det deras musik jag pluggade in i mina hörlurar för att döva omvärlden. Fem steg bakåt, två steg fram. På lite håll liknar det dans. Och i drömmen håller du i min hand. Jag köpte tygpåsar och t-shirts, skrev skolarbeten om dem, pyntade mitt tonårsrum med deras ansikten. Deras musik har bokstavligen talat varit mitt allt i perioder. Tillhört min identitet. Lyft mig upp från det skitiga golvet, en bra bit mot himlen. 

Jag hade höga förväntningar inför konserten och de införlivades. För det första hade jag bara en sjukt bra känsla i kroppen, en sådan maxad pepp. Jag har längtat efter denna dag sedan i slutet av mars, när jag bokade biljetterna via ett osäkert wifi i Amsterdam. Med en skakande hand och en cappuccino som kallnade på bordet framför mig. Ståplats parkett. Eufori. Längtan. Och plötsligt var dagen här. Dessutom fick vi så himla bra platser, väl värda väntan. Jag slungades tillbaka i tiden och kände mig som sexton år igen. Ruset i kroppen och känslan av att det som händer den här kvällen, det är livet. Det är det enda som existerar. 

Och det var två och en halv timme fyllda av stark livsexistens. Jag hade gärna kunnat byta ut Utan dina andetag och någon av de nya låtarna mot Columbus, Nålens öga och 400 slag. Då hade det varit fulländat för min del. Vore så fint att höra dem live. Men en kan ju inte få allt en önskar. Bäst under kvällen? Ja, Mannen i den vita hatten såklart. Men förutom den tyckte jag att Musik non stop skapade en helt magisk stämning i publiken. För att inte tala om Socker och 747. Nej hörni, det här förblir en obeskrivlig kväll för mig. Vi lämnar det så. Med känslan av att vara sexton igen och leva för musiken.

Det känns vemodigt, men det känns också på ett sätt bra att de slutar på topp. För oj, vilket värdigt avslut det blev. Och musiken kommer leva vidare hos mig och tusentals andra, fortsätta att verka som pepp och tröst genom det stora och det lilla.
Ett enda långt encore ut i evigheten.
0 kommentarer