Årets starkaste läsupplevelse.


Nu har jag läst ut denna hemska, förfärliga, makalösa bok som faktiskt ÄR ett litet liv i sig. Jag hade läst så mycket om den innan jag började läsa den och har medvetet sparat den till semestern eftersom jag förstått att det är en bok man måste ha ro att verkligen ta till sig, ingenting man stressläser sig igenom. Och oj, jag vet inte. Mina känslor är lite tudelade, eller de var det under läsningen eftersom det förekommer en del jobbiga passager, men jag tycker ändå att det är en av de starkaste litterära upplevelser jag haft. För visst är det väl ändå så med litteratur? Den ska väcka något i oss. Den ska få oss att häpna. Att känna. Gråta, skratta, leva med karaktärerna i boken. Känna empati, ifrågasätta sig själv - varandra - samhället. Få perspektiv. Och allt detta får man banne mig med denna bok. 

 
Boken handlar till en början om de fyra vännerna Jude, Willem, JB och Malcolm och deras liv i New York. Men ju längre in i boken man kommer, desto mer kretsar berättelsen kring Jude, den framgångsrika advokaten med ett mycket sargat förflutet. Ett förflutet som jagar honom in i det vuxna livet, där allting han gör präglas av det förgångna. Plötsligt måste han börja nysta i det som varit, för att kunna röra sig framåt i sina relationer, inte minst i den starka, orubbliga vänskapen med Willem. Det är den historien, och allt det som efterföljer den, som utgör navet i berättelsen.

Men runtomkring Jude finns vänner och andra närstående, med sina egna berättelser och svårigheter. Hanya Yanagihara målar upp sådana fantastiska personporträtt att varenda karaktär känns verklig för mig. Det känns som att jag känner dem, att de finns där ute på riktigt. Ett jäkligt bra författande med andra ord. Har aldrig i mitt liv slukat en bok på över 700 sidor så snabbt, och samtidigt tagit till mig vartenda ord med sådan känsla. 

Obs, eventuell spoiler beroende på hur känslig du är för att läsa om handlingen i förväg, men jag känner mig skyldig att utfärda en triggervarning för...

... sexuellt våld, misshandel och självskadebeteende, för denna berättelse sparar inte på detaljerna. Jag kan inte rekommendera denna bok till "vem som helst" utan att förvarna om detta. Jag tyckte personligen att vissa passager var riktigt tunga att ta sig igenom. Men berättelsen i sig, själva författandet, språket och personskildringarna är inte annat än fantastiska. Och det är en bok man inte glömmer, en berättelse som lever kvar i en. En hyllning till vänskapens starka kraft, en skildring av livets svåraste och vackraste stunder. Så jag måste ändå säga, trots att den i sina mörka passager är brutal och sorglig, att det är en av de bästa böcker jag läst. Känner du dig redo att ta dig an en gripande historia tycker jag att du ska läsa Ett litet liv i sommar.
 
0 kommentarer