Saker jag tänker på när jag och Jessica promenerar i min barndoms kvarter.


Där vi går doftar det grillrök och färskpotatis. Mina fötter trampar i det våta gräset, förgånget förmiddagsregn, men nu lyser kvällssolen och mina armar är solvarma. Buskarna frodas, krusbär och vinbär, vi tycker bara om de röda och de äter vi med grimaserande ansikten samtidigt som pappa dukar på altanen. På andra sidan huset, i en liten rabatt, finns några enstaka smultron som vi trär på strå, som vi har lärt oss på film att man ska, egentligen förstår vi inte poängen. Vi äter snabbt och ivrigt, nu är det bråttom, i lekparken har grannbarnen samlats och nu ropar någon att vi ska leka dunk. Vi ropar vänta, vi vill också vara med, vi har sommarklänningar och inga skor för dem har vi lämnat i det regnvåta gräset på baksidan. Rusar fram till flaggstången, någon börjar räkna och nu springer vi igen. Transporterar oss som om leken är essensen i livet, och det är den kanske just nu, livsviktig, helt avgörande. Bakom lekstugor, upp på garageuppfarten, liggandes på mage bakom en stor sten gömmer vi oss och sneglar mot de andra, hyssjar med fingret framför munnen. Vi spejar över kullarna, viskar till varandra att vi kan väl sova över ikväll kan vi inte snälla? Plötsligt närmar sig jagarens fötter i gräset, vi ser honom över backkrönet och gör oss redo. Sedan springer vi. Full fart mot målet. Vinden drar i våra sommarklänningar men det är på liv och död, hans fotsteg bakom oss, snart är vi framme, där slår den kladdiga handflatan mot den vita flaggstången och ger ifrån sig ett stumt ljud. 
- Dunk för mig!
Våra röster ekar mellan radhusens tegelväggar och nu har våra föräldrar lokaliserat oss, snart står mamma på gården och ropar att det är middagsdags. Jag springer tillbaka till mig och du till dig, men vi ser varandra tvärs över trädgårdarna, vi hoppar över grannarnas avskärmande buskar för att kunna vinka och våra pappor lyfter grillverktygen i en hälsning. Myggen cirkulerar runt oss och vi äter middag, äter efterrätt - jordgubbar med grädde och mina föräldrar brygger kaffe trots att klockan är sent. En mygga på axeln, handflatan hastigt mot huden. Vi sitter lutade mot dynorna i trädgårdsstolarna, min pappa tänder en cigarett, kanske två, min lillebror och jag har ivriga röster och snabba rörelser när vi pratar. Så fort vi ätit den sista tuggan frågar jag om jag får åka och bada, mina föräldrar säger okej då och tittar på varandra med leenden, kanske minns de sin egen barndom och hur enkla somrarna var då. Jag springer tillbaka till ditt hus, ni äter fortfarande middag men dina föräldrar bjuder mig till bords och jag har tur, för ni har ännu inte ätit er efterrätt. Därefter packar vi en handduk och badkläder i varsin påse, slänger den över styret på cyklarna och trampar ned till den lilla sandstranden. Vi är ensamma där i kväll. Det är kallt i sjön, vi doppar tårna, vi doppar händerna, sedan rusar vi rakt ut och vattnet kastar sig i kalla virvlar runt oss, men så fort vi stannar upp ligger dess yta lugn över våra kroppar. Långt bort, i en annan lekpark, kan vi höra andra upprymda röster som skriker dunk för mig och på en närliggande altan har någon en fyrtioårsfest där det pratas och skrattas med högljudda röster. Vuxenfest, säger vi och himlar med ögonen. Nu har solen placerat sig som på ett vykort över sjön, orange och rosa penseldrag över himlen, och vi torkar av oss, cyklar tillbaka hem. Vi är vana att parera över trädrötter och ojämnheter i marken, cyklar den där stigen med bundna ögon på somrarna, vi vet exakt var vi ska och dit åker vi när vi känner för det. Doft av sommarregn och allroundmarinad. Det finns inga måsten, inga krav, vi räknar inte ens ned sommarlovsveckorna för en sommar känns evighetslång. När vi cyklar mellan björkarna finns ingenting, finns bara nu, och i dag är livet extra spännande, för vi ska fråga våra föräldrar om vi får sova över.
0 kommentarer