Kroatien, femte dagen.



Femte dagen i Kroatien hade vi bestämt oss för att göra en utflykt till närliggande orten Omis (som vi åkt förbi med bussen på väg till Split under vår första dag och blivit lite smått förälskade i). 



Så vi gjorde oss redo och gick upp till busshållplatsen. 
 
 
Nej men tänk om man hade den här utsikten när man väntade på bussen ändå.



Vi kom fram cirka 30 minuter senare och det var så vackert där. Bergsväggarna i bakgrunden och gamla, fantastiska byggnader i förgrunden. 



Smala gränder...



Och drömmiga husväggar!



Vi började med att strosa runt i gränderna och insupa allt det vackra.



Sedan satte vi oss på ett café och åt en andra frukost.



Eller, jag tog en cappuccino. Den skummigaste jag någonsin smakat.



Sedan tog vi en tur uppför ett torn som skulle bjuda på vyer över hela staden. Man fick gå upp för smala trappor i omgångar.



Träffade på några katter som vaktade trapporna på vägen upp.




En liten paus efter halva vägen.



Ta-da! Till slut uppe med en finfin utsikt.



Efter att vi hängt vid utsiksplatsen ett tag gick vi ner till gränderna igen, kollade i butiker och letade sedan lunchställe. Jag tog en pasta napolitana.



Sedan var vi redo för mer promenadäventyr! Vi skulle försöka ta oss upp till toppen av...



... det här berget, ser ni fortet högst upp? Knappt, men det är alltså högst uppe i bild.



Men det var alldeles för varmt så vi kapitulerade lite mer än halvvägs. Där vi förvisso fick avnjuta en fin utsikt.



Och Josef köpte fikon av en dam som stod och sålde dessa från sin veranda. Har varit helt beroende av torkade fikon ever since.



Efter detta tog vi bussen tillbaka till hotellet och hann till och med njuta av lite strandhäng på eftermiddagskanten.



Innan det blev dags för middagsfix.



Avnjuta öl i eftermiddagssolen, jorå.



Sedan spelade vi kortspel och åt chips.


Skål för det livet alltså.



Till slut blev vi hungriga och gick för att leta middagsställe.
 

Ackompanjerade av en fantastisk solnedgång, som varje kväll.



Gick längs med hamnpromenaden i vanlig ordning.


Och hamnade återigen på vår favoritrestaurang, där jag denna gång avnjöt en ljuvlig pizza och råkade lura Josef att calamares var räkor. Blev en stunds tystnad när ett fat med bläckfisk kom in :-) Men det blev visst bra ändå.
 


Ni ser ju. Ganska nöjd person trots allt.

Det här novemberlivet man lever nu känns så sjukt deppigt när jag tittar tillbaka på resebilder. Får seriöst ont i magen av tillbakalängtan. Är det ens värt att resa, för att sedan sitta och vältra sig i nostalgi över hur bra man hade det? Jag vetesjutton, antar det. Men jag gillar fasen inte den här tomheten. I de bästa av världar skulle ma alltid ha en resa att se fram emot inom fyra veckors radie... (Jaha, av någon anledning tycks jag alltid återkomma till drömmen om ett Janni Delér-liv). Men får väl i stället ta det onda med det goda och se fram emot det jag har här och nu. Kämpa, novembermörkret. Kämpa.
0 kommentarer