Blogg på paus.

Den här bloggen har följt med mig sedan 2007. Ja, på olika plattformar alltså. Så sjukt när jag tänker på det? Blir lite gråtig när jag tänker på allt som hänt sen 2007, herregud. I alla fall så har livet hösten 2018 tagit nya vändningar. Jag jobbar numer heltid för första gången i mitt liv (och mer därtill, eftersom jag är ny i yrket). Mina elever är fina, kollegorna positiva och allting går bra. Men det är nya vanor och den här helgen är första dagen på flera veckor som jag alls börjar känna mig som mig själv igen. Med det sagt behöver jag finna mig i alla känslor och tankar som detta "nya" liv medför. Det inkluderar en viss existentiell ångest (jag är inte längre student?!). Jag som längtade bort från studentlivet de sista två åren känner mig nu plötsligt lite vemodig över all fritid jag hade som student som nu gått mig förlorad, haha... Aldrig är man nöjd.
 
Närå. Det är spännande utmaningar och äntligen får jag möjlighet att göra allt det där jag sett fram emot. Jag laminerar engelskaspel, lyssnar på normkritisk radioteater och suger åt mig av all kunskap. Det är utmanande, tufft och knepigt. Jag sitter på huk och torkar tårar på en ledsen elev, jag springer från ett klassrum till ett annat för att trösta en liten själ som är arg och inte vet vad hen ska ta sig till, jag ger instruktioner och inser att jag varit för otydlig för hela klassen ser ut som frågetecken. Jag lär mig, tänker nytt och tänker om. Men sedan glimrar det till i stjärnögonen. En elev tar min hand varje gång hen vill ha hjälp, en annan stannar kvar efter lektionen för att fråga vad jag ska göra i helgen. Två vill att jag ska titta på deras ramsa som de hittat på och en kommer stolt fram med skrivhäftet och visar mig allt hen lärt sig om politik sedan skolstarten. Tiden går fort varenda dag. Så allting reder sig långsamt, och jag inser redan nu att jag kommer få lära många gånger. Och man är visst aldrig fullärd som lärare, säger mina kollegor som närmar sig pensionen.
 
Men det är just det, att det är det mesta mitt liv går ut på just nu. Att jobba. Att komma in i jobbet. Att anpassa mig till en livsstil där jag måste klämma in träning, kompisar, pojkvän, familj och lugnet efter klockan 17 på eftermiddagen. Någonting jag aldrig tidigare gjort, eftersom jag alltid jobbat deltid och/eller pluggat. Och den här bloggen är ju ingen lärarblogg, så därför tror jag att det är dags att vi tar en paus. För även nu, en lördag när jag har tiden att blogga, så känner jag inte att jag har innehållet. Min kamerarulle består nämligen mest av:

 
Sådana här härligheter som vi pysslar med om dagarna. Jag börjar så sakta att landa i allt och det känns bra. Så oroa er inte för mig, även om det låter drastiskt med stora förändringar.
 

Men bloggisen tar paus. Och det är inte omöjligt att jag snart är tillbaka här igen, med nya krafter och idéer. Om ni inte orkar bevaka http-adressen på klassiskt vis kan ni ju alltid följa bloggen på bloglovin. Men tills vidare säger jag: vi ses när vi ses och livet är fint också i sin nya skepnad! <3 
0 kommentarer