Saker jag tänker på när jag och Jessica promenerar i min barndoms kvarter.


Där vi går doftar det grillrök och färskpotatis. Mina fötter trampar i det våta gräset, förgånget förmiddagsregn, men nu lyser kvällssolen och mina armar är solvarma. Buskarna frodas, krusbär och vinbär, vi tycker bara om de röda och de äter vi med grimaserande ansikten samtidigt som pappa dukar på altanen. På andra sidan huset, i en liten rabatt, finns några enstaka smultron som vi trär på strå, som vi har lärt oss på film att man ska, egentligen förstår vi inte poängen. Vi äter snabbt och ivrigt, nu är det bråttom, i lekparken har grannbarnen samlats och nu ropar någon att vi ska leka dunk. Vi ropar vänta, vi vill också vara med, vi har sommarklänningar och inga skor för dem har vi lämnat i det regnvåta gräset på baksidan. Rusar fram till flaggstången, någon börjar räkna och nu springer vi igen. Transporterar oss som om leken är essensen i livet, och det är den kanske just nu, livsviktig, helt avgörande. Bakom lekstugor, upp på garageuppfarten, liggandes på mage bakom en stor sten gömmer vi oss och sneglar mot de andra, hyssjar med fingret framför munnen. Vi spejar över kullarna, viskar till varandra att vi kan väl sova över ikväll kan vi inte snälla? Plötsligt närmar sig jagarens fötter i gräset, vi ser honom över backkrönet och gör oss redo. Sedan springer vi. Full fart mot målet. Vinden drar i våra sommarklänningar men det är på liv och död, hans fotsteg bakom oss, snart är vi framme, där slår den kladdiga handflatan mot den vita flaggstången och ger ifrån sig ett stumt ljud. 
- Dunk för mig!
Våra röster ekar mellan radhusens tegelväggar och nu har våra föräldrar lokaliserat oss, snart står mamma på gården och ropar att det är middagsdags. Jag springer tillbaka till mig och du till dig, men vi ser varandra tvärs över trädgårdarna, vi hoppar över grannarnas avskärmande buskar för att kunna vinka och våra pappor lyfter grillverktygen i en hälsning. Myggen cirkulerar runt oss och vi äter middag, äter efterrätt - jordgubbar med grädde och mina föräldrar brygger kaffe trots att klockan är sent. En mygga på axeln, handflatan hastigt mot huden. Vi sitter lutade mot dynorna i trädgårdsstolarna, min pappa tänder en cigarett, kanske två, min lillebror och jag har ivriga röster och snabba rörelser när vi pratar. Så fort vi ätit den sista tuggan frågar jag om jag får åka och bada, mina föräldrar säger okej då och tittar på varandra med leenden, kanske minns de sin egen barndom och hur enkla somrarna var då. Jag springer tillbaka till ditt hus, ni äter fortfarande middag men dina föräldrar bjuder mig till bords och jag har tur, för ni har ännu inte ätit er efterrätt. Därefter packar vi en handduk och badkläder i varsin påse, slänger den över styret på cyklarna och trampar ned till den lilla sandstranden. Vi är ensamma där i kväll. Det är kallt i sjön, vi doppar tårna, vi doppar händerna, sedan rusar vi rakt ut och vattnet kastar sig i kalla virvlar runt oss, men så fort vi stannar upp ligger dess yta lugn över våra kroppar. Långt bort, i en annan lekpark, kan vi höra andra upprymda röster som skriker dunk för mig och på en närliggande altan har någon en fyrtioårsfest där det pratas och skrattas med högljudda röster. Vuxenfest, säger vi och himlar med ögonen. Nu har solen placerat sig som på ett vykort över sjön, orange och rosa penseldrag över himlen, och vi torkar av oss, cyklar tillbaka hem. Vi är vana att parera över trädrötter och ojämnheter i marken, cyklar den där stigen med bundna ögon på somrarna, vi vet exakt var vi ska och dit åker vi när vi känner för det. Doft av sommarregn och allroundmarinad. Det finns inga måsten, inga krav, vi räknar inte ens ned sommarlovsveckorna för en sommar känns evighetslång. När vi cyklar mellan björkarna finns ingenting, finns bara nu, och i dag är livet extra spännande, för vi ska fråga våra föräldrar om vi får sova över.
0 kommentarer

Ett enda långt encore ut i evigheten.


Igår. Ett ord: magiskt. Mitt sista farväl av det band som räddat mig igenom mina tonår. När jag var tretton och man kunde skriva undertitlar till sitt MSN-namn alternerade jag från en låttext till en annan. Jag har nog haft en rad från varenda låt där. Och när staden ligger tom inser du att det är så ditt liv ser ut, och allting är som förut. Under en tung sorgperiod i gymnasiet var det deras musik jag pluggade in i mina hörlurar för att döva omvärlden. Fem steg bakåt, två steg fram. På lite håll liknar det dans. Och i drömmen håller du i min hand. Jag köpte tygpåsar och t-shirts, skrev skolarbeten om dem, pyntade mitt tonårsrum med deras ansikten. Deras musik har bokstavligen talat varit mitt allt i perioder. Tillhört min identitet. Lyft mig upp från det skitiga golvet, en bra bit mot himlen. 

Jag hade höga förväntningar inför konserten och de införlivades. För det första hade jag bara en sjukt bra känsla i kroppen, en sådan maxad pepp. Jag har längtat efter denna dag sedan i slutet av mars, när jag bokade biljetterna via ett osäkert wifi i Amsterdam. Med en skakande hand och en cappuccino som kallnade på bordet framför mig. Ståplats parkett. Eufori. Längtan. Och plötsligt var dagen här. Dessutom fick vi så himla bra platser, väl värda väntan. Jag slungades tillbaka i tiden och kände mig som sexton år igen. Ruset i kroppen och känslan av att det som händer den här kvällen, det är livet. Det är det enda som existerar. 

Och det var två och en halv timme fyllda av stark livsexistens. Jag hade gärna kunnat byta ut Utan dina andetag och någon av de nya låtarna mot Columbus, Nålens öga och 400 slag. Då hade det varit fulländat för min del. Vore så fint att höra dem live. Men en kan ju inte få allt en önskar. Bäst under kvällen? Ja, Mannen i den vita hatten såklart. Men förutom den tyckte jag att Musik non stop skapade en helt magisk stämning i publiken. För att inte tala om Socker och 747. Nej hörni, det här förblir en obeskrivlig kväll för mig. Vi lämnar det så. Med känslan av att vara sexton igen och leva för musiken.

Det känns vemodigt, men det känns också på ett sätt bra att de slutar på topp. För oj, vilket värdigt avslut det blev. Och musiken kommer leva vidare hos mig och tusentals andra, fortsätta att verka som pepp och tröst genom det stora och det lilla.
Ett enda långt encore ut i evigheten.
0 kommentarer

En bortglömd plats i cyberrymden.

Här ekar det tomt mellan inläggen. Jag känner inte längre samma börda att uppdatera här, det känns inte som något måste. Det är kul när andan faller på men jag orkar inte ha det som ett moln av ångest över mig. Ser att ni är några som kikar in här med jämna mellanrum och det gör mig så glad. Tyvärr har jag varit extremt dålig på att dokumentera livet på sistone - och det påverkar förstås innehållet i denna lilla blogg. Förr lade jag ett sådant värde i mitt internetliv - den här bloggen var viktig för mig. Viktig på riktigt. När jag tänkte på att jag kanske en dag skulle sluta blogga kändes det surrealistiskt. "Näää, det kommer aldrig gå". Men så tänkte jag också när jag var den mest aktiva av twittrare och helt mekaniskt plockade upp telefonen så fort jag inte hade något annat att vila ögonen på. Den bördan föll också av mina axlar när jag fick försmak på livet utan den stressen och plötsligt var dessa uppdateringar om 140 tecken en fjärran vana. Det hade förlorat sitt värde. 

Nu låter det som att jag ska komma till en slutsats om att denna blogg skrivit sitt sista kapitel - men så lätt blir ni inte av med mig. Jag älskar min blogg! Det är mitt hjärta på nätet. Den är rum för mina bilder, plats för mina tankar. Däremot får ni ha överseende med att uppdateringen är lite knackig just nu. Medan jag försöker gripa tag om varenda uns av sommar genom att:

- Ha picknick med vänner
- Läsa böcker
- Gå morgonpromenader
- Lapa sol
- Cykla överallt
- Dricka öl på uteserveringar
- Äta ute när det är för varmt för att stå vid spisen
- Åka båt
- Hänga på bryggor
- Bada i havet
Et cetra, et cetra.

 
Nu tar vi vara på den sista månaden av sommar innan vi går in i en ny fantastisk årstid (minus mörkret när man ska vakna tidigt på morgnarna - det skulle vi kunna skippa va?), nämligen hösten. Och så småningom vintern. Underbara på sina egna sätt tycker jag, men visst kommer jag att sakna det här när jag väntar på bussen i bitande januarikyla. Och då kommer jag vara så jäkla glad att den här bloggen finns, att jag kan leva mig tillbaka. Till ljudet av fiskmåsar utanför mitt öppna fönster, doften av fuktigt gräs, nakna fötter mot sanden i det långgrunda havet. Fläktande vind på båten genom sunden, grillmiddag och en sol som aldrig tycks gå ned. Då finns det här. I mitt hjärta på internet. Mitt rum för bilder, min plats för mina tankar.
0 kommentarer